Till the world ends

Hur många här har inte önskat att de hade kunnat ha bakgrundsmusik till vissa situationer i deras liv? Eller undrat varför i h-vete man inte hade en boombox med högsta volym på när man skulle göra det där jobbiga? Ni vet, så man blev taggad. Hur många här tränar med musik i öronen? Många gissar jag på. Jag med! Alltid. Och det är väldigt olika, om jag ska styrketräna på ett gym har jag alltid Metallica eller Mötley Crüe på högsta volym i öronen bara för att jag känner mig mer taggad och ilsken då, vilket gör att jag orkar lyfta den där tunga jävla stången högt över öronen! Yeay me. När jag springer ett långt pass, typ milen långt, då lyssnar jag oftast på något glatt och upplyftande. Typ Håkan Hellström. Då kan jag sjunga med och inte tänka på att mitt högra ben känns tyngre än det vänstra. Det jag vill säga är, varför har man inte bara på musik i öronen jämt. Ungefär så här;
Jag ska städa - Jag sätter igång riktig partymusik och bara dansar runt med dammsugaren. Inte alls lika jobbigt längre.
Jag ska laga mat - Jag sätter igång något italienskt eller grekiskt och låtsas som om jag är en tjock lycklig pizzabagare och vips har jag tillagat universums godaste ceasarsallad!
Jag ska välja vad jag ska ha på mig idag - Jag sätter igång Friendly Fires och blir superinspirerad att klä mig lika lyckligt som deras musik får mig att känna mig. Vips har jag på mig stans snyggaste outfit.
-
Äsch, jag vet inte. Kanske bara är jag som önskar att man hade en inbygd bakgrundsmusikspelare. Blir ju lite jobbigt att gå runt och ha hörlurar i öronen. Det är inte alltid att den man pratar med vill höra "VA?" varje gång de öppnar munnen.
-

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0