Wrong way kids

När jag var liten, väldigt liten, och gick på sexårs. Då skulle vi bygga om vår förskola så vi var tvungna att flytta. Det enda stället vi fick plats på var en annan skola. Jag har glömt bort vad den hette. Men det låg mycket längre bort och jag var tvungen att åka bil varje morgon. Jag tyckte det skulle bli kul att gå på en större skola med andra barn. Det tyckte inte så många andra. För de andra barnen var nämligen utvecklingsstörda. De hade downsyndrom, de satt i rullstol, och de hade alla någon sorts social handikapp. Vad jag minns så brydde detta mig inte det minsta. De var ju människor de med. Men många av mina klasskamrater var helt förstörda. De vägrade äta lunch i matsalen och de grät nästan varje dag. För de var rädda för de andra barnen. Visst, de var barn och de visste inte bättre. Men det som stör mig otroligt mycket idag, är att förskolefröknarna tolererade det här beteendet hos deras egna elever. Vad fick dem att tycka att det var helt okej att låta eleverna sitta i klassrummet för att äta lunch för att de helt obefogat var rädd för de andra barnen. Vad i hela friden hände där? Kunde de inte bara förklara att de hade fötts med en sjukdom och att det inte alls var något att vara rädd för. De kunde inte smitta och de var INTE FARLIGA.
-
Det är mycket som stör mig med samhället idag och hur vi behandlar eller reagerar mot de med en funktionsnedsättning. De är väl för guds skull också människor? Det jag har svårast för är hur lätt det är för oss att titta ned på dem. Nog kan de väl göra allt det vi gör? Det tar kanske lite längre tid. Men nog fan kan dom. Här kommer ett exempel på en gång då jag jobbade med blåträffen. Och det här är inget ont menat mot dem på blåträffen, för de gör ett fantastiskt jobb. Det var bara ett bra exempel. Vi skulle rita och klippa ut änglar från vita tyger för att sedan klistra fast dem på ett blått tyg. Det fanns schabloner till allihopa och det var något som alla kunde göra. Jag kom in i rummet och blev tillbedd att hjälpa en person som vi kan kalla X. De sa till mig att X inte kunde göra det här själv och att jag skulle gå dit och göra det åt henne. Jaha tänkte jag, det var ju konstigt, för visst satt hon väl ändå där och gjorde det nu? Jag traskade i alla fall dit och satte mig bredvid. Jag småpratade lite och tittade på medan X mycket riktigt gjorde precis det som skulle göras. Efter ett tag la hon ifrån sig pennan och vände sig till mig.
"Du måste göra det här åt mig, jag kan inte."
Jag tittade ner på det vita tyget där hon ritat av halva ängeln.
"Men du har ju gjort halva redan. Du kan visst. Vi gör så här. Jag sitter här och så får du göra det själv och om du verkligen behöver hjälp så kan jag visa och sen får du prova själv igen."
X tittade förvånat på mig och fortsatte sedan med det hon gjort. Hon lyckades rita av tre änglar, klippa ut dem och klistra fast dem, allihopa helt själv. Jag tror det var det mesta hon gjort själv på väldigt länge.
-
Det går ett program på tv nu som heter världens bästa hotell. Där sa en av huvudpersonerna så här;
"Min mamma födde mig med en kromosom för mycket men jag kan göra allt ändå."
Helt rätt!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0