Jag har varit väldigt, väldigt effektiv nu i en timme. Jag vaknade för exakt en timme sedan. Fick ett helt underbart lyckligt samtal från en kollega. Klev upp med ett leende på läpparna och gjorde frukost. Skrev tre mail under loppet av 5 minuter. Skrev ihop ett dokument på fyra sidor på 20min, skickade iväg dokumentet för utskrift eftersom vår skrivare inte fungerar. Så kollade jag upp vart det är jag ska till universitetet idag så jag inte går vilse. Sen planerade jag ut hur jag ska lägga upp resten av dagen för att hinna med allt. Det känns bra nu. Hur det än blir. Måste bara ta några till jobbiga beslut och sen kanske jag kan få andas igen.

Ja, jag hade nog helt rätt om det där med att jag sov förbannat skönt tisdagnatt. Jag sov tolv timmar i sträck. Det är länge för att vara jag! Men sen i torsdags så kom ångesten tillbaka igen. Oväntat som ett slag rakt i magen, nästan så man tappar andan. Det är ingen dålig ångest jag pratar om. Mer en bra och peppande ångest. Jag kan ju tillägga att ordet ångest har blivit bannat ur mitt vokabulär av mina föräldrar. För det är den enda jag pratar om. Min ångest. Kan livet ta en kort andningspaus snart? Det jag presterar just nu är över min förmåga. Snart kommer jag falla ihop av matthet och bara ligga i fosterställning och skaka. Sen kommer jag ta tag i livet igen. Jag skulle bara behöva en andningspaus, en stund att falla ihop och skaka.

Iiih pirr i magen. Har precis skickat iväg mina arbeten till tryckeri. Inlämning imorn på universitetet! Det här är något av det värsta jag vet. Att ha bestämt sig för att nu har jag gjort mitt allra bästa och jag kan inte göra mer. Jag har alltid den där tanken att jag hade nog kunnat omformulera den där meningen lite snyggare eller jag hade nog kunnat göra en lite snyggare logga. Känslan av att aldrig vara nöjd finns alltid där och har alltid funnits där. Jag är aldrig nöjd med Veronica Maggio. Det här gäller allt i mitt liv.

Den här låten, av To Dø, är grym! Eller, originalet är inte grym. Det är Trentemøllers remixade version som gör så att alla hår på hela min kropp ställer sig upp. Texten är också grym, GRYM.

Jag har länge funderat på ett yrke som kritiker/recensent. Hade varit väldigt roligt. Jag vet ju dock att de flesta recensenter är insnöad på sina egna områden och de kan aldrig tänka utanför sina egna ramar. Det är ju egentligen en dålig personlighet att ha som recensent, säkert något jag själv skulle ha svårt för eftersom jag har ganska bestämda ramar. Men jag skulle i alla fall anstränga mig. Tror jag.

Ursäktar rubriken.. Men den är fan överallt på spotify så jag var tvungen att lyssna och den sög. Fast titeln passade lite till hur jag känner för mig själv just nu. Stupid hoe. Kanske inte hoe, snarare bitch eller nått annat passande!

Jag vet inte riktigt vad min plan med detta inlägg är. Tänkte slänga upp Rowenas bilder från nyårsafton. Hon släpade nämligen med mig ut till Norrmjöle, till Joel. Där åt vi nyårsmiddag mitt i byggprojektet och hade rave uppe på hans rum med ölspel och musikvideosar igång. Sen tog vi dyrtaxi in till stan för att se de tråkigaste nyårsrakterna någonsin. Joel sprutade nästan ner en tant med champagne och jag och Tobias kunde inte sluta sjunga "Wiggle, wiggle, wiggle, yeah". Det var inte okej. Efter att vi sett rakterna komma närmare och närmare marken gick vi över till Teg för lite efterfest. Klockan halv fyra somnade jag.