Hejhopp gummi.. anka

Okej, första uppdateringen! Det tog ett tag men herrejesus vad segt internet är. Bryter ihop lite. Vill ju kunna göra små och snabba uppdateringen, men icke! Måste ha minst 30min på mig annars hinner jag inte. Nu har vi iallafall en paus på 3h så det är lugnt.

Så, nu skriver jag väl mitt sista inlägg på svensk mark på ett tag. Känns... Jag vet faktiskt inte. Känns overkligt fortfarande, fast min väska är packad och jag bara väntar på att åka iväg till flyget! Jag mår lite illa faktiskt. Har sovit ganska dåligt och är så nervös att jag skakar om fingrarna just nu. Herregud!!!

Idag har det varit übertaggade meddelanden som sprutats ut på facebookgruppen. Jag tror alla har fått veta vart de ska få jobba i sommar. Känns helt galet skönt just nu! Vi är fyra stycken som har samma destination, och hur liten är inte världen när jag märker att jag känner ena tjejens kusin!!! Fyfan vad taggad jag blev just nu.

Igår vet jag att jag hade ett riktigt fett inlägg på gång, men det försvann.

Idag hade jag en halvtimme med hypermode!

Jag blir chockad om jag fortfarande har läsare kvar, men jag uppdaterar iaf.

Herrejesus vad jag fryser. Ända in i benmärgen. Nu längtar jag mer än någonsin till April.

Supertaggad på utgång var jag. Ungefär till fem minuter innan jag skulle åka iväg till förfesten. Då totalvägrade min tagg att starta upp igen. Istället blev det godisätande med skämskudden och melodifestivalens andra chans. Första gången i år som jag sett på den där pinsamma tävlingen. Det är så mycket snack hit och dit om det där. Man ska hata hit och dit och man ska älska hit och dit. Jag tycker inte så jävla mycket om melodifestivalen. Förutom att det är ett program för alla musiker i Sverige utom de som faktiskt kan kalla sig för musiker. En grej som kan vara väldigt underhållande med det där programmet som det snackas så mycket om, är att det alltid finns så extremt mycket att kritisera. Och det vet vi ju allihopa nu vid det här laget att vi i familjen kritikerklubben älskar. Vi har gått på högvarv hela kvällen. "Hur tänkte hon där?" och "Får man verkligen visa sig i tv sådär?". Ja, jag tror faktiskt att hela svenska folket hade gillat vår jargong. Vi skulle ha gjort en livesänd podcast. Den skulle ha havererat för alldeles för många lyssnade samtidigt och vi skulle nu varit kända under namnet Familjen Kritikerklubben. Imorgon skulle det vara en fet artikel på aftonbladets första sida om hur vi kom från ingenstans och tog hela svenska folkets röst och gjorde den hörd. Sen skulle vi aldrig mer behöva genomlida melodifestivalen. Så mycket tycker jag om melodifestivalen, inte speciellt mycket.

Ibland kan det vara så otroligt rogivande och underhållande att rensa en extern hårddisk. Det låter kanske inte så där överdrivet roligt, men jag tycker att det är det. Ungefär som att städa men tusen gånger roligare och lättare. Ordna till mapparna och rensa bort gammalt skräp. Åh, helt underbart. Lika roligt som att göra låtlistor på spotify. Det var dock längesedan jag la ner någon avsevärd tid på det.

Jag har inte riktigt varit ärlig här på bloggen den senaste tiden, inte för att jag någonsin är ärlig, men jag menar att jag inte skrivit rakt ut vad jag hållit på med under de senaste 2,5 månaderna. I slutet av november sökte jag jobb hos fritidsresor som reseledare, närmare bestämt guide. Jag hade verkligen jobbat hårt på mitt personliga brev eftersom det oftast är det man faller på så jag var sjukt nöjd när jag skickade in det.

Imorse hade jag tänkt vakna klockan 8. Det visade sig att det inte var möjligt. Istället vaknade jag 09.40. Stressad så in i h-vete rusade jag upp för att sedan komma på att jag faktiskt var ledig idag. Gjorde ändå en stressad morgon och for iväg till polisen för att skaffa nytt pass. Blev mätt och fick veta att jag var hela två centimeter kortare än jag trodde att jag var och att jag fortfarande inte kan bli bra på kort. Skrev en slarvig namnteckning och betalade 350kr. Åkte sedan vidare till citymottagningen för vaccination. Eftersom min destination är obestämd blev jag ogillad av distriktsköterskan men vi kunde tillslut komma överens om att jag ska vaccineras för hepatit a och b samt tbc. Fick njuta av att kunna titta riktigt ordenligt på sprutan och hur min hud tänjdes ut av nålen. Sjuk fascination, jag vet. Fick betala 520kr men det kommer jag få tillbaka. Tack! Gick och socialiserade med Josephine och blev bara mer taggad på avresan. Köpte lunch med mamma och åkte hem för att äta. Skrev 40 instuderingsfrågor och har nu bara 190st kvar att svara på. Älskar inte projektledning.

En grej som jag kan störa ihjäl mig på är när man av någon anledning cyklar där man "inte får" cykla, tex. för att det är en genväg eller för att det är det enda stället de har plogat, så kommer det alltid en sur jävla tant eller gubbe som på något sätt demonstrativt ska visa att här, här ska man INTE cykla. De kan ställa sig i vägen, sträcka ut en arm eller helt enkelt göra så man måste tvärbromsa och nästan köra in i dem. Vad tjänar de på det? Är det värt att nästan bli påcyklad bara för att bevisa nått som den personen som gör "felet" redan vet? Herregud sluta följa varje lilla miniregel. Det är bara irriterande. Lev livet och gå mot röd gubbe, inte vet jag!

Jag vill ställa krav på mig själv så jag kan väcka den här bloggdvalan till något intressant. Bara lite i alla fall. Vad vill ni läsa om? Ni tappra få som fortfarande besöker mig? Ställ krav. Då funkar jag bäst!

Igår åt jag middag hemma hos systeryster och Emelie. Vi lyssnade på p3 för spotify funkade inte men det gjorde inget för p3 ägde sönder. Sen idag när jag skulle lägga in ungefär alla låtar som spelats så sög dom. Typ alla låtar som spelats. Vad hände där?

Som vanligt öppnar jag blogg.se bara för att försöka tvinga fram ett inlägg. Det här är ganska konstigt. Att jag faktiskt måste tvinga fram ett inlägg när jag egentligen har ett mycket händelserikt liv just nu. Men det kanske beror på att jag sällan skriver om det som verkligen händer. Oftast är det bara en massa skitsnack om allt och inget.

Jag har varit väldigt, väldigt effektiv nu i en timme. Jag vaknade för exakt en timme sedan. Fick ett helt underbart lyckligt samtal från en kollega. Klev upp med ett leende på läpparna och gjorde frukost. Skrev tre mail under loppet av 5 minuter. Skrev ihop ett dokument på fyra sidor på 20min, skickade iväg dokumentet för utskrift eftersom vår skrivare inte fungerar. Så kollade jag upp vart det är jag ska till universitetet idag så jag inte går vilse. Sen planerade jag ut hur jag ska lägga upp resten av dagen för att hinna med allt. Det känns bra nu. Hur det än blir. Måste bara ta några till jobbiga beslut och sen kanske jag kan få andas igen.

Ja, jag hade nog helt rätt om det där med att jag sov förbannat skönt tisdagnatt. Jag sov tolv timmar i sträck. Det är länge för att vara jag! Men sen i torsdags så kom ångesten tillbaka igen. Oväntat som ett slag rakt i magen, nästan så man tappar andan. Det är ingen dålig ångest jag pratar om. Mer en bra och peppande ångest. Jag kan ju tillägga att ordet ångest har blivit bannat ur mitt vokabulär av mina föräldrar. För det är den enda jag pratar om. Min ångest. Kan livet ta en kort andningspaus snart? Det jag presterar just nu är över min förmåga. Snart kommer jag falla ihop av matthet och bara ligga i fosterställning och skaka. Sen kommer jag ta tag i livet igen. Jag skulle bara behöva en andningspaus, en stund att falla ihop och skaka.

Iiih pirr i magen. Har precis skickat iväg mina arbeten till tryckeri. Inlämning imorn på universitetet! Det här är något av det värsta jag vet. Att ha bestämt sig för att nu har jag gjort mitt allra bästa och jag kan inte göra mer. Jag har alltid den där tanken att jag hade nog kunnat omformulera den där meningen lite snyggare eller jag hade nog kunnat göra en lite snyggare logga. Känslan av att aldrig vara nöjd finns alltid där och har alltid funnits där. Jag är aldrig nöjd med Veronica Maggio. Det här gäller allt i mitt liv.