Snart är det middag här hemma hos oss. Någon sorts paj är det och jag har gjort salladen. För jag tänkte liksom att jag skulle vara snäll och göra den idag eftersom det nästan alltid är mamma som gör allt. Men nu ska ni inte tro att jag vill hjälpa till utan det är snarare att jag gör det för att vara snäll och nu när jag gjort salladen tycker jag ju att jag varit hur snäll som helst eftersom jag gjort något som jag absolut inte vill göra. Eller de flesta dagar är det så, ibland vill jag faktiskt.

Det brukar gå till ungefär så här när jag ska vara snälll och hjälpa mamma med maten;
Jag sitter framför tvn, datorn eller så läser jag och så kommer mamma hem från jobbet och så börjar hon med maten. Jag tänker, hmm ska jag verkligen fråga om hon vill ha ha hjälp, chansen är ju stor att hon vill ha det och då måste jag ju hjälpa eftersom jag erbjöd mig. (det är verkligen så i min familj, att säger du inget så frågar de aldrig efter hjälp, men det betyder inte att de inte vill ha det utan att de snarare går runt och är sur på dig utan att du vet varför för du visste ju inte att dom vill ha hjälp, så sen kommer allt tillbaka på en när de har en dålig dag). I alla fall så brukar jag tvinga mig själv att fråga och sen samtidigt rabbla "säg nej, säg nej, säg nej" i huvudet som ett mantra. Ibland har jag tur, eller faktiskt ganska ofta, då mamma säger "Nej jag behöver ingen hjälp, sitt du där". Så då sitter jag leende kvar och har värsta segerdansen i huvudet. Men som idag, då erbjöd jag mig och då sa mamma "Hmm, ja du kan du göra salladen, om du vill". Då tänker jag alltid "Vill och vill.." inne i huvudet samtidigt som jag släpar mig fram för att hjälpa..

Ibland blir jag typ rädd för mig själv hur jäkla egoistisk och lat jag är. Jag kommer nog ha en skitig lägenhet med bara massa färdigmat i frysen och sen kommer jag gå upp i vikt och bli värsta fettot precis som min älskade mamma och systeryster alltid säger.. Snälla låt det aldrig bli så!!