Jag återkommer ständigt till min ytlighet här på bloggen. Ni har läst det om och om igen, ni som följt med från början, att jag är ytlig. Jag försöker inte ens dölja det, det går ju inte när man är så frispråkig som jag. Jag med min stora käft som aldrig vet när den ska hålla tyst. Det bara ramlar ur mig. Små grodor som hoppar ur munnen och folk stirrar på mig med häpna ögon, "Sa hon verkligen det där?". Ja, ja det gjorde jag.

Varje gång jag läser en exceptionellt bra bok, eller dikt, eller mening, eller vad f*n som helst som innehåller lite ord, så vill jag bli författare, krönikör, journalist eller vem f*n som helst som jobbar med ord. Tänk om man hade en riktigt bra pseudonym. Typ Brontë systrarna. Då kunde man bara ösa ur sig allt, anonymt. Tänk att ha det ordförrådet! Kunna använda svåra ord som abalienera eller kamé. Kunna få till den där meningen så det liksom blir en "whopaa" på slutet. Att få folk att tänka "Fy farao vad klockrent." Jag kanske vill bli Sveriges Carrie Bradshaw. Skriva om sex och staden. Köpa en anteckningsbok och börja sitta på kaféer och skriva av folks konversationer för att hitta något roligt att skriva om. Skapa den där karaktären som Harry Potter eller Bella Swan och bli känd. Få vara med och förverkliga boken till en film. Drömmen. Drömmen med stort D kanske? Mmm.. Tål att tänkas på.

Error error error. Usch så pinsamt. Jag har intervjuat far rar och mor min nu angående deras första träff. Det var nämligen helt fel det där jag skrev om att de träffades på Cypern första gången för mamma var där med sitt jobb. Det hade jag fått helt om bakfoten eller så tyckte jag bara det var romantiskt så jag hittade på det. I alla fall så var far rar hemma från Cypern under en vinter för att resa runt i långa landet falukorv för att berätta om Cypern och få resebyråer att få fler kunder att välja den ön som resemål. Det bar av till björkarnas stad där mor min jobbade på fritidsresor. Far rar entrade kontoret och hälsade på alla. La extra mycket till mor min, kunde inte sluta tänka på henne. "Åh så trevlig, åh så snygg" Typ så tänkte han. Far rar frågade en manlig kollega till mamma om hon var ledig. Icke sade nicke, hon var ju förlovad. "Skit." Tänkte far rar men det kunde han ju inte göra så mycket åt. Så han reste tillbaka till ön. Glömde dock aldrig bort kvinnan med det långa lockiga bruna håret. Ett år senare slutade han som reseledare och tog ett jobb för huvudkontoret i Stockholm och gjorde samma jobb som tidigare, så han fick återse sin drömkvinna. Manlig kollega hintar om att förlovningen är bruten. Med glödande hopp bjöd far rar ut mor min på en fika. Mamma som aldrig varit bangen för att få lite action kysste honom för första gången då. Far rar åkte tillbaka till Stockholm och började telefonflirta med mor. Men vinken gick inte fram, alla på hennes jobb försökte få henne att förstå men enligt mor så fanns det ju ingen logik i hans flirtande. Liksom, "vad vill en reseledar-player med en bondtölp som mig? Han kan ju få vem han vill". Men ack så fel hon hade, far rar såg ju bara hon. Några månader senare fick han i uppdrag att göra ett jippo på simhallen i Umeå och äntligen fick de träffas igen. Ingen action vid första anblick, ganska vänskaplig nivå hela dagen men när jippot var klart gick alla inblandade ut och firade en lyckad kväll, mamma och pappa hamnade i sängen och sen den kvällen har de varit oskiljaktiga.

Om jag får säga det själv så överträffade jag mig själv igår. Det tråkiga är att jag inte får någon uppskattning. Jag cravar kommentarer. Jag kommenterar nästan aldrig inlägg själv men ibland skulle det va trevligt med ett litet ord här eller där. Känn inget tvång men friendship over om du inte kommenterar efter du läst det här.

Jag tänkte dra några rader om två personer som satt mig till världen. Hur allt började kan jag inte svara på för det går inte att lista ut vem av dem som har den sanna versionen, de förtäljer nämligen två olika! Ha, spännande, eller hur? Jag kanske återkommer om det.

Hahahahahahahahahahhahahahahahhahaha.. Ont i magen och tårar i ögonen, vi skippar det va?

Fannybunny heter jag och jag är så go å glad....
Hela livet har man levt med den underbara sången. Och följande;
"Vad heter du?"
"Fanny."
"Stavar du med y eller ie?"
Ja alltså, jag känner noll människor som stavar ie men det är fortfarande en relativt vanlig fråga till Fannysar runt om i världen. Typ som Jenny, eller Jennie.
Den skönaste måste ju ändå vara utomlands.
"Whats your name?"
"Fanny."
"Oh your so funny Fanny, hahahhahaha."
Obekvämt skrattande från min sida. Det slår aldrig fel.
Ah, jag kom på det bästa med att heta Fanny. På engelska blir Fanny vagina, eller snarare fitta. Allt började med en erotiskt film vid namn Fannys hill. Tack för den universum. Men sen är Fanny också ett viktorianskt namn i England. Känns ju lite roligt ändå, eftersom det är där Fanny används som ett fult ord som mest. Tänk en liten fin adlig dam hälsandes på någon yngre generation, helst en pojk, fatta vad svårt han ska ha att hålla sig för skratt.
Jag har fått meddelanden på facebook av helt okända britter som skrivit "Do you know your name means pussy?". Ehm, ja?
En dag berättade mamma att hon hatade sitt namn när hon var liten. Jag sa bara:
"Men du slapp i alla fall heta vagina på engelska."
Sen brast hon ut i gapskratt och sa:
"Jag döpte min unge till vagina."
Mmm, det är jag det.
Sen när jag ändå är i gång kan jag ju fortsätta med att berätta om Fanny pack. Som är engelska för magväska. Tänk humorn i att säga:
"I just put them in my fanny pack."
Jag behöver inte ens anstränga mig för att vara rolig!!

Jag har ett jobbigt dilemma jag brottas med. Att gå på Umeå Open eller inte. Jobba där ska jag göra. Men om jag ska gå dit som en besökare vet jag inte. Högskoleprovet infaller ju samma helg. Mitt självförtroende är på noll och jag börjar inse hur korkad jag är som tror att jag ska kunna höja mitt resultat den här gången, så varför inte gå på Umeå Open och skita i att anstränga sig inför HP? Men det känns ju onödigt att inte anstränga sig om man nu anmält sig, eller hur? Det var ju bara extremt dumt av mig att inte tänka mer på vilket datum högskoleprovet skulle vara på i år, då hade jag ju sett att det inte skulle gå så bra. Fan! Nä, min framtid är viktigare än Umeå Open. Jag har ju ändå redan sett alla artisterna live... Men livemusik är ju det jag lever för. Gaaaah.

AH!! Jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor. Kritiker. Alltså jag hade värsta uppenbarelsen. Jag är ju för tusan född kritiker. Hela mitt liv har jag kritiserat filmer, musiker, mode och grannar. Klockrent. Ah så skönt det känns nu. Nu kan jag slappna av och äta godis!

Ja jag vet, jag är väldigt överdrivet ängslig av mig. Det gör att jag aldrig kan göra något impulsivt. Och det gör också att jag har hypokondri. Och att jag verkligen inte klarar av meningen "Det löser sig". Tänk om det inte löser sig? Vad händer då? Jag tänker alltid ungefär tio steg i förväg, drar förhastade slutsatser och bestämmer mig oftast för det tryggaste alternativet om det inte känns riktigt rätt där nere i maggropen. Jag är tidspessimist och brukar nästan alltid infinna mig vid bestämd plats minst tio minuter före bestämd tid. Gäller det flyg, tåg eller bussresor vill jag nog helst vara där en timme innan. Överdrivet? Något.

Sitter och lyssnar på Britney Spears..... 

Idag har jag och Stig rest land och rike runt, eller nu blev det lite saltat (notera, inget attiskt salt), men i alla fall Umeå kommun runt. Vi har nämligen satt upp affischer inför den kommande årliga festivalen, Umeå Open. Jag känner taggen. Det blev en ca 5 timmar lång roadtrip med en diameter på så långt som det är mellan Hörnefors och Sävar. Extremt långt med andra ord. Det var roligt, till att börja med. Men sen blev det allt mer frustrerande att gå in och ut ur bilen. Men vi gav oss inte, vi satte upp affischer på alla ställen jag hade som krav. Klapp på axeln!

Tiden bara rusar förbi, jag har tänkt och jag har tänkt. Tror det får bli ett till inlägg om min granne. Ni vet han som är snötokig och skottar för att hålla gården fri från snön? VAKNA MÄNNISKA, du bor i SVERIGE. Ungefär det där vill jag skrika till honom. Men jag tror faktiskt inte jag kommer få ett svar på det. Han kommer titta slött på mig och sen fortsätta slita med snöskottningen. I alla fall, så har dennes familj för sig en massa tokiga saker hela tiden. Till exempel så använder de reflexvästar. Och det är ju jättebra, verkligen. Men, jag vettefan om det är så nödvändigt att ha på sig en reflexväst för att hämta posten på morgonen. Japp, ni läste rätt. De har på sig reflexvästen varje gång de lämnar huset när det är mörkt. Oavsett hur långt de ska.

Vad vore inte en helg i Stockholm om inte alldeles, alldeles...crazy?

Jag pluggar till högskoleprovet igen. Jag hade svurit att aldrig göra det igen. Men jag måste vara ärlig med mig själv, högskoleprovet var en av de roligaste grejerna jag gjort som haft med utbildning att göra. Så jag tänkte, vadfan, jag gör det igen. Förhoppningsvis med ett bättre resultat. Ibland funderar jag på om det är något fel på mig. Jag tycker det är förbannat roligt att lära mig nya saker, onödiga saker. Min dröm är att vara lika allmänbildad som min farbror. Han är lite som min idol, intellektuellt sett. En gång när han var på besök hos oss bestämde vi oss för att spela trivial pursuit. Jag och Farbror parade ihop oss och slog högsta talet på tärningen så vi fick börja. Jag kan ju bara tillägga att de andra laget inte ens fick börja innan vi hade fått alla tårtbitarna, och lämnat tillbaka dom. Så bra är han. Inte fel på en enda fråga, oavsett kategori. Vilken jävla dröm!