“I think the dubstep that has come over to the US, and certain producers — who I can’t even be bothered naming — have definitely hit upon a sort of frat-boy market where there’s this macho-ism being reflected in the sounds and the way the music makes you feel. And to me, that is a million miles away from where dubstep started. It’s a million miles away from the ethos of it. It’s been influenced so much by electro and rave, into who can make the dirtiest, filthiest bass sound, almost like a pissing competition, and that’s not really necessary. And I just think that largely that is not going to appeal to women. I find that whole side of things to be pretty frustrating, because that is a direct misrepresentation of the sound as far as I’m concerned.”

När jag var liten, sisådär en sex år, så blev jag biten av grannens hund. Det här är alltså hunden jag tidigare dag umgåtts med (om man nu kan umgås med en hund) och då var den hur gullig som helst. Nästa dag när jag skulle gå och hälsa så börjar hon morra extremt mycket när jag är ganska nära, så jag vänder mig om och ska precis börja springa eftersom jag blev så förbannat rädd, men då hoppar hon på mig, fäller mig så jag ramlar och hugger sen tag i min vad. Som tur var, var hunden kopplad så jag sparkade till henne och sprang därifrån. I och med den händelsen är jag förevigt livrädd för hundar. Varför jag skriver om det här? Jag pratade med en kollega idag på jobbet om saker vi är rädda för. Hon berättade att hon var ganska rädd för hundar och varför. Hon har blivit biten två gånger, rejält biten. Ena gången gick hon in i ett rum hos en kompis för att hämta en dator och så var hunden där och högg henne i benet. Den andra gången var hon höggravid och ute och gick när hon stötte på en bekant. När de skulle hälsa så anfaller dennes hund henne och biter henne i underarmen och klöser henne över hela magen. Den här kvinnan är alltså nu bara ganska rädd för hundar. GANSKA rädd. Inte mycket rädd utan bara lite. Jag själv, som blivit biten betydligt mindre allvarligt än henne är alltså livrädd. Det är helt sjukt hur "samma" händelse kan påverka oss olika. Men vi kom i alla fall fram till att det nästan inte finns något läskigare än när okopplade hundar kommer springandes mot en. Det spelar för fan ingen roll att den är ofarlig som varenda jävel som äger en okopplad hund alltid skriker åt en när de ser att man blir rädd. Gah, jag kan bli tokig på sånt där. Koppla hunden om du vet med dig att den gärna springer fram till folk för att hälsa. Alla människor älskar inte hundar. Förlåt alla som äger hund nu men jag ber er, det är fan skitläskigt!!!

Som vanligt har jag inget att säga. Skriver ändå för jag har inget bättre för mig. Önskar att jag kunde berätta en rolig historia eller något men det är händer inte så överdrivet mycket roligt för mig just nu. Är på skolan så sällan att jag knappt märker av att jag faktiskt pluggar och jag är på jobbet så ofta att jag känner mig mer och mer som en heltidsanställd.

Var tvungen att byta typsnitt nu eftersom vi läser om typsnitt på skolan. Jag har kommit fram till att jag läser en extremt nördig kurs. Vi kan ha diskussioner om olika typsnitt i timmar och sen gräva ner oss ordentligt i en enda bokstav och prata om varför den ser ut som den gör. Är den finare som versal eller som gemen? Har den en seriff eller inte? Är det finare med seriffer eller utan? Om jag använder Times New Roman är jag då tråkig eller klassisk? Osv. I oändlighet. Men det passar mig nog ganska bra. Att få nörda lite. I onödig fakta. För vem bryr sig egentligen om Johannes Gutenberg och hans gotiska textura eller varför det kända typsnittet Helvetica heter Helvetica och inte Helvetia?

Det här med att Stefan Liv dött i en flygolycka med det ryska laget har verkligen slagit hårt på mig. Sitter fortfarande i chocktillstånd och ont i magen. Så förbannat jävla hemskt. Ibland är livet så äckligt orättvist.

Har ägnat otaliga timmar åt att leta musik och lyssnat igenom den och valt ut favoriter och skapat spellistor. Det här är en av mina absoluta favoritsaker att slösa tid på. Jag skrev en gång om när jag gjorde min inspirationsvägg och satt och klippte i tidningar. Det är ungefär samma sak här. Att det är fruktansvärt svårt att ta bort låtar från spellistor. Lika svårt som att klippa ut bilder ur tidningar. Det spelar egentligen ingen roll att jag alltid hoppar över låten varje gång den börjar spela. När jag väl sitter där och ska ta bort den skär det till i hjärtat och jag tänker att jag någon dag kanske vill lyssna på den. Ska jag då måste leta upp den igen? Varför inte bara spara den och hoppa över den hela tiden? Så jobbigt är det väl inte? Jo, det är svinjobbigt varje gång man har hörlurar och måste lyfta fram mobilen ur fickan, starta den, skriva in lösenordet, öppna appen och sen klicka på nästa. Det är svinjobbigt. Sådana här interna krig har jag alltså varje gång jag ska ta bort en ynka låt från en spellista på spotify. Separationsångest. Men nu har jag hållit ett internt krig i ungefär två timmar för att skapa dessa nya fräscha spellistor. Känner mig duktig. En klapp på axeln och en längtan att få ta en långpromenad med ny fräsch musik i öronen.

Nu har jag haft min första lektion som student. Kan ju säga att jag var lagom nervös imorse när jag satt på bussen. Kunde knappt svälja och hade en puls kring 200slag/min. Hittade till klassrummet och sen var det bara att vänta. Kändes konstigt att inte ha varit där på uppropet.. Ungefär som att alla redan kände varandra och man var det svarta fåret. Vi var en salig blandning av allt mellan 55 åriga gubbar och 19 åriga fashionistor. Kan bli spännande. Längtar tills grupparbetena sätter igång.

Har loggat in varje dag på bloggen och skrivit en rad eller två och sedan raderat dom. Det går liksom inte att få ihop det. Inte just nu. Det har hänt en del roliga saker som jag så gärna skulle skriva om men det vill sig inte riktigt. Sådana där saker som är helt otroligt roliga i verkliga livet men som blir banala och tråkiga när man skriver om dem. De flesta handlar väl om mamma. När man har tråkigt kan hon vara den absolut bästa underhållningen. Man behöver inte göra något. Bara sitta där på en stol och låta henne leva. Hon är bäst. Sen är hon helt galen. Som förra fredagen då hon kom hem och hade köpt en iPhone. Bara sådär. Det här är alltså kvinnan som totalvägrat mobil sen den kom ut. Tyckt att den varit onödig och stressande. Sen går hon och köper en iPhone på ett infall. Sen sitter hon hela kvällen och ojar sig och tror att hon förstört telefonen var femte minut. Men nu har hon nog hajat det mesta. Man kan till och med få ett sms då och då! Sen i onsdags på kvällen då hon lagt sig för att sova går jag in för att hämta en tidning och så säger jag godnatt. Sen tvärsätter hon sig upp i sängen och skriker ut "AAH HORRIBLE." Jag tittar förskräckt på henne och så lägger hon sig lugnt ner och säger, "Ja, att det är första september imorn". Helt normalt bara.