Underbara väder. Gått en snabbis på stan idag och panikat över presentinköp som inte alls blev av. Varför är jag så okapabel till att köpa presenter? Är jag av det manliga könet? Nej. Känner jag inte dessa personer väl? Jo, det gör jag. Har de inte önskat sig saker? Jo, de har det. Vad är det då som hindrar dig? Jag vet inte. Jag har alltid svårt för att veta ifall något är för dyrt. Det låter konstigt, men det är sant. Irriterande egenskap.

Jag har blivit utomordentligt bra på att skjuta på saker jag måste göra. Typ som att plugga högskoleprovet, dammsuga övervåningen, hitta på något att göra i framtiden, köpa presenter till alla som fyller år i veckan och massa annat skit som är mindre viktigt. Man blir lat av att ha all tid i världen. Har i alla fall gått en fet promenad ute i solskenet idag och funderat över livet och filosoferat över tillvaron.

Min buk fortsätter att värka. Är det bara jag som tycker ordet buk är lite, snuskigt? Det är ett sådant där ord man tänker efter innan man använder, man måste känna efter först om det är säkert att släppa på ordet. Typ, kolla in de man pratar med och se ifall de är beredda på vad som komma skall. Ungefär som alla könsrelaterade ord och ljumske. I alla fall så försöker jag lugna min hypokondri med att det nog bara är vanlig hederlig mensvärk.

Är jag den enda som tänker med uttryck?

Jag vill ha maaaaat. Är så sjukt hungrig. Sitter och väntar på att far rar ska komma hem så vi kan äta tillsammans. Idag ska vi handla utan mamma. Jag tror på riktigt att hon är orolig. Har förövrigt varit på universitetet idag hela förmiddagen och lyssnat på föreläsningar om olika program. Mediaproducent, civilingenjör och journalist. Jag kan konstatera att om jag hade haft en naturgrund att stå på, då skulle jag läsa till civilingenjör. Hade jag haft betygen och högskoleprovspoängen att läsa till läkare/kirurg, hade jag gjort det. Men jag får nöja mig med samgrunden eller läsa basåret. Men det där med 2.0 på högskoleprovet kan jag nog fetglömma. Gjorde delproven idag och kollade vad jag skulle fått om jag gjorde det idag, samma som förra gången. Hmmm... Hur gör man för att förbättra sina mattekunskaper på en vecka? Det är matten som är min svaga sida, bajsmatte. Men journalist lät förbannat roligt! Men jag orkar inte att det knappt finns jobb. Skitjournalistyrkesomskavasåhimlapopulärt. Det som var roligt med dagen var att man kunde kolla in alla andra som lyssnade på samma sak och tänka "ehm, tror du på riktigt att du skulle passa som journalist?" eller liknande. Dagens underhållning i alla fall.

Idag konstaterade jag och min syster att man aldrig, under några som helst omständigheter, ska googla en sjukdom eller symptom. Jag har haft ont på sidan av magen och längs med buken idag. Vilket man snabbt skulle kunna förklara som mensvärk. Men jag har ju haft mensvärk förut och det brukar inte känns så här. Så då har jag trott att det kanske är blindtarmen. Så då har jag hoppat runt hemma och klämt och känt efter om det kanske gör ondare med tiden. Men icket. Ingenting. Så, jag har bara ont. Så sen kommer vi till min syster som har problem med knäet. Hennes klasskompis föreslog att de skulle googla. Ett knäproblem tänker man ju att det inte kan vara så farlig att googla men det är livsfarlig. För tillslut är man helt övertygad om att man måste amputera benet. När det i själv verket bara är en nerv som kommit lite i kläm.

När jag var liten, väldigt liten, och gick på sexårs. Då skulle vi bygga om vår förskola så vi var tvungna att flytta. Det enda stället vi fick plats på var en annan skola. Jag har glömt bort vad den hette. Men det låg mycket längre bort och jag var tvungen att åka bil varje morgon. Jag tyckte det skulle bli kul att gå på en större skola med andra barn. Det tyckte inte så många andra. För de andra barnen var nämligen utvecklingsstörda. De hade downsyndrom, de satt i rullstol, och de hade alla någon sorts social handikapp. Vad jag minns så brydde detta mig inte det minsta. De var ju människor de med. Men många av mina klasskamrater var helt förstörda. De vägrade äta lunch i matsalen och de grät nästan varje dag. För de var rädda för de andra barnen. Visst, de var barn och de visste inte bättre. Men det som stör mig otroligt mycket idag, är att förskolefröknarna tolererade det här beteendet hos deras egna elever. Vad fick dem att tycka att det var helt okej att låta eleverna sitta i klassrummet för att äta lunch för att de helt obefogat var rädd för de andra barnen. Vad i hela friden hände där? Kunde de inte bara förklara att de hade fötts med en sjukdom och att det inte alls var något att vara rädd för. De kunde inte smitta och de var INTE FARLIGA.

Det känns så här otrevligt i kroppen idag. Inte otrevligt som igår, dagen efter alkoholintag. Men liksom, som om jag borde stressa runt som en yr höna och försöka få gjort det jag glömt bort att göra. Som på skolan när man kom på, på morgonen att man hade en läxa till samma dag, eller ännu värre. Ett prov. Som innan man ramlar, allt blod bara försvinner ur kroppen. Alltså, när man kommer på vad det är. Just nu är det bara otrevligt.

Jag tror inte jag hade snackat för mycket, utan mer alldeles lagom om 19 mars. Det var tungt och för j'vla bra!!

Dagen D idag.. 19 jävla mars är kommen och i kväll ska jag vara okontaktbar på dansgolvet!!

Jag kom att tänka på det här fenomenet med att vägra smaka på olika maträtter eller frukter eller vad det nu kan vara. Liksom, vad grundar det sig i? När jag var liten vägrade jag äta; tomat, banan, apelsin, päron, äpplen, mandarin, mango, papaya, kiwi, gul/rödlök, honungsmelon, blodpudding, palt, spenat, champinjoner, nötter, ärtor, majs, varm paprika, mögelost, fläsk, korv, osv osv osv.. Listan kan göras oändlig. Min mamma skulle alltid bråka med mig om att jag skulle äta, eller i alla fall smaka. Hennes starkaste argument var;

Jag kom att tänka på en period i kanske trean eller tvåan på gymnasiet då jag, Stig och Tova sprutade listor på våra bloggar. Det var det enda vi gjorde, så jag tänkte hedra det minnet med den här listan som jag nyss läste på en kompis blogg.

Min näsa fortsätter leva sitt egna lilla liv. Jag fick höra en gång att näsan aldrig slutar växa och att den växer 1 centimeter per år. Vilket måste vara ren bullshit. Tänk vilka megalånga näsor alla skulle ha. När man är 50 år skulle man alltså går runt med en halvmeter lång näsa. Hahahha, vilken rolig syn det vore. I alla fall så har min näsa bestämt sig för att inte ge ut någon mer snor. Vilket resulterar i att det knakar och brakar inne i bihålorna och det känns som om jag spränger sönder dem varje gång jag lutar mig framåt. Annars så slog febern till i natt istället, så jag kanske hinner bli frisk nu. Knaprar man alvedon så känns det ju knappt. Mitt huvud däremot brinner. Lite rolig känsla.

Är det bara jag, eller försvann sidomenyn??

Jag har åkt på bihåleinflammation, igen. Snart kommer jag kallas för näs-barnet. Ni vet när man får en sjukdom ofta. Då kallas man för typ öron-barn.. men jag fick bli näs-barn. Kanske är en bieffekt från när jag simmade. Fått i mig alldeles för mycket klor för att det ska kunna sluta bra. Ligger något i det tror jag. Det konstiga är att snoret liksom har fastnat i bihålorna nu. Så jag är knappt tät, det bara värker som tusan. Kuligt värre. Febern ligger och gnor i mig också, den väntar säkert ut det perfekta tillfället att slå till. Typ lördag. Vore ju underbart. Fast det är ju bara onsdag idag så jag ska inte panika än. Men kanske på fredag om jag är lika dålig då. Men jag har hämtat min vän nasonex från apoteket. Gamla bettan!! Vi är goa vänner vi. Egentligen inte för nasonex fungerar bara ibland, typ mot bihåleinflammation men inte ens lite för pollenallergi. Jaja, tur att allergin inte slagit till än.

Börjar ana oråd i bihålorna. Det värker och känns ganska tungt. Ingen bihåleinflammation nu Stenlund, kämpa! I helgen smäller det ju. Det är ju 19 jävla mars på lördag. Jag känner att jag hypar 19 mars lite för mycket. Det får bara inte floppa nu, jag har snackat för mycket igen.

I kväll har jag pratat mycket om framtiden med mamma. Mycket om vad jag skulle passa som, eller mycket om vad jag skulle kunna tänka mig göra till hösten. Det är mycket hösten, mycket framtiden, inte så mycket nu. I mitt huvud är det mycket "Jag vet inte". Mycket leverpastej över tillvaron. För er som har märkt det nya ordet leverpastej i meningar det egentligen inte passar in i så kan jag förklara att det betyder att man inte riktigt vet, att det är blankt. Leverpastej. Mina uppdateringar andas leverpastej. Mitt liv andas leverpastej. Jag känner mig ganska leverpastej. Inte deprimerad eller nere, bara leverpastej. Ganska obehaglig känsla. Jag försöker hitta inspiration. Jag försöker hitta något jag vill göra. Jag vill ha hjälp. Jag vill hitta något att brinna för, om det så bara vore för en dag. Men jag tror att det inte kommer komma så långt så länge jag är här, som nu. Jag tror jag måste röra på mig. Som Maskinen. Dom flyger alltid till en ny stad för att hitta ny inspiration för en ny skiva eller liknande. Ny miljö, nya möjligheter. Men jag är för mycket prat och för lite action. Hur många har inte hört mig uttala meningen; "Jag ska utomlands." Alla, eller hur? Ja. Jag säger det jämt. Men här sitter jag. På samma ställe som i går, i förrgår, för tre dagar sedan, förra veckan och för 19 år sen. Jag tror jag ska sluta panika och bara låta det va. Tills det kommer till mig. Så får jag ta tag i att komma på vad jag tycker är kul här hemma. Kanske söka jobb? Låter som lite bättre än leverpastej tycker jag.

Satt och mindes ett möte jag hade i somras. Det var med en pojk som jag inte kommer ihåg namnet på, kanske något på R, typ Rickard? Vi kan säga att det var Rickard. I alla fall så kommer jag typ aldrig glömma honom för han var tametusan magiker. Han kunde massor av korttrick som var så groteskt bra att jag var impad i månader efter det jag att hade träffat honom. Det är sådana där gånger då jag träffat någon med talang som jag önskar att jag också hade talang för något. Att jag kunde sluta vara så himla Svensson och typ stå ut lite från mängden. Skulle vara jävligt roligt. Att ha ett partytrick som man kunde dra fram om man kände att det var lite leverpastej på festen. Typ som Rickard. Coola jävel.

På tal om inget; citat á la familjen

Jag vaknade i morse och drog upp rullgardinerna. Det var strålande sol. Som vanligt. Drog på mig shorts och ett linne och tog en springtur på strandpromenaden. Surfarna var precis på väg ner i havet för att prova på dagens vågor. Väl hemma igen åt jag en nyttig frukost med massor av frukt och yoghurt. Mums! Sen tog jag på mig min nya blommiga klänning och mina nya hazel skor. Sen tog jag cykeln till jobbet. Dagens arbetsuppgift gick ut på att fota den nya kollektionen och inventera den. Sagt och gjort. På lunchen åt vi ute i solen och lyssnade på vågorna som slog mot strandbanken. På eftermiddagen fick jag vara med reklamavdelningen och sätta ihop en photoshot till peoples magazine. Väl hemma igen grillade vi och åt ute. Sen tog jag och arbetskompisen bilen in till stan och satte oss på en uteservering och drack lite vin.

Jag kom på ett till par som det är väldigt stor åldersskillnad på. Nämligen True blood paret Anna Paquin och Stephen Moyer. Hon är 29 år och han är 42 år. Nu kommer jag till det konstiga. Jag tycker det är helt okej. Det är en åldersskillnad på 13 år. 13 år är fortfarande väldigt mycket. Det är så mycket att jag borde va äcklad. Men icket. Kanske för att hon ändå är vuxen. Kanske för att jag inte tycker någon av dem är snygga. Kanske för att jag inte tycker Anna kastar bort sitt liv. Kanske för att det är mycket vanligare med par där tjejen är yngre.

Jag kommer aldrig, ALDRIG, förstå hur man kan bli kär i en som är 23 år äldre. Aaron Johnson, känd från Nowhere boy och Kick Ass är 21 år. Han är förlovad med Sam Tyler-Wood som är 44 år. Förlåt, men jag är fan äcklad. Det är extremt irriterande också att veta att han verkligen är förlovad med henne för det förstör hela min bild av honom. Han är skitsnygg. Men hur tänker man när man förlovar sig med en 23 år äldre kvinna? Kärleken är blind säger man ju. Men, hur blind får man egentligen vara? Det är inte okej. Hon skulle enkelt kunna vara hans mamma. Hon ser ut som hans mamma dessutom. Hon ser ju inte ens ung ut. Nu kommer min ytliga sida fram igen. Men jag skiter fullständigt i om hon ser ung ut eller inte. Det spelar fan ingen roll. Det är mer, vad i h-vete har de gemensamt? För henne måste det ju kännas som om hon uppfostrar honom hela tiden. Han är ju för guds skull bara barnet. GROSS.

"You spin me right round baby right round" - Capt. Howlin' Mad. Murdock

Jag har brist på ämnen. Så om ni undrar över något så är det nu ni ska fråga eller om ni har ett bra ämne så får ni säga till!

Jag har blivit sjuk mina vänner. Jag har varit sjuk nu sedan i torsdags. Mycket ovanligt för att vara jag. Jag är bara förkyld så ingen fara på taket. Borde gå över snart. Men det är så frustrerande att ha ungefär ett ton snor i näsan och sen när man snyter sig kommer det bara ut ett halvt kryddmått.

Gör man ett medvetet val när man skriver en låt som heter Jag kommer? Ett medvetet val om att varenda jävel som hör låten kommer att associera till sex? Det enda som saknas är att hon liksom ska stöna fram "Jag kommer". Annars så gillar jag låten. Nej, fel. Jag tycker den är störtskön. Går på repeat.

Den här veckan har gått så otroligt snabbt. Det sa bara svisch och sen var den över.

Man brukar prata om smultronställen. Små platser runt om i världen där man trivs som allra bäst. Hmm mitt smultronställe.... Dit tar man sig bara med båt. En 30min lång båttur. Längs med kusten på Cyperns grekiska sida. Allra bäst är det när det är vindstilla, ca 30 grader i skuggan och vattnet är klarare än klarblått. Under båtturens gång blir man bjuden på vin, chips och grekiska köttbullar. Som jag otroligt nog tycker är helt okej. Men sen äter jag dem mest eftersom kaptenen på båten är en gammal vän till familjen. Far rar lärde känna honom när han var där och jobbade som reseledare. Nu, ca 24 år senare har de fortfarande en väldigt familjär relation. Far rar som inte kan ett ord grekiska när han är hemma pratar flytande samma stund han sätter foten på Cypern. Ett väldigt spännande fenomen!

Med brist på andra ämnen fortsätter jag härmed historien om min fanatiske granne. Han har för övrigt en hel familj. Jag är lite orolig över att det är någon av dem som läser denna blogg och känner sig förolämpad och sen kommer anmäla mig. Och det vill jag ju inte. Jag vill inget illa, jag lovar. Jag skriver bara sanning. Ni är lite fanatiska!

Laughin till we think we'll die, barefoot on a summer night

Ingen kan ju ha gått miste om att jag har en syster. Min alldeles egna systeryster. Min äldre systeryster. Vi är olika, på många sätt, och lika på andra. Vissa säger att det syns att vi är syskon, andra inte. Vi säger inte.