Jag älskar känslan av inspiration. Den liksom fyller hela kroppen av en "allt är möjligt" känsla. Fast sen vet jag ju att den dör ut bara efter någon timme, eller efter några veckor. Som under påsklovet då jag fick för mig att jag skulle sticka en halsduk, nu ligger den halvfärdig under min säng. Eller som när jag skulle skriva upp alla filmer jag någonsin sett så jag kunde hålla koll på antalet, jag skrev upp 500st och sen dog det ut. Eller som när jag för en gångs skull verkligen tänkte styra upp min garderob så jag skulle ha kläder som faktiskt passade ihop, men nej den idén hann jag inte ens börja med. Jag kan knappt läsa ut böcker längre. Läskigt! Jag som älskar att läsa, jag brukade sluka en bok i månaden, om inte snabbare. Tragiskt! Men nu om bara några dagar slutar jag skolan, gymnasiet och åker direkt in i vuxenlivet. Vilket ger mig mer tid för att göra det jag verkligen vill. Underbara inspirerande känsla, läskiga strypande känsla. Vad ska man nu hitta på? När man verkligen, verkligen har tiden och valmöjligheten? Vill jag plugga här i Sverige, och till vad i så fall? Vill jag plugga utomlands, och vart i så fall? Vill jag jobba i några år? Hur många år? Vad vill jag? Det mest irriterande är att när jag frågar hur mina föräldrar visste eller min syster så svarar allihopa, "Jag vet fortfarande inte, jag bara gör det här just nu". Vilket är helt okej när det kommer till mina föräldrar, men min syster. Vill hon verkligen plugga till något i fyra år och sen ångra sig? Jag vet, jag vet, det är aldrig försent. Det fick vi höra om i Petras otroligt inspirerande tal under en svenska lektion men jag är stressad. Jag vill veta så jag har tid att ansöka till saker. Så det inte blir försent. Det som det egentligen aldrig blir. Och nej, det här är inget emoinlägg. Jag ler faktiskt nu. Nu börjar livet. "We got growin' up to do".