Började bra med en försening till flyget så jag fick skämmas och komma in sist i planet medan alla sura affärsgubbar satt och väntade på mig och sen efter all stress från det kände jag mig som en förvirrad fågelunge som ramlat ur boet när jag kom till Stockholm city. Jag ser ju Stockholm som hemma. Jag brukar aldrig känna mig desorienterad där. Otrevlig känsla.

Vi tog oss till Östermalm och lägenheten, tittade i trappuppgången efter vilken våning det var på. 3. Tar den absolut äldsta, trängsta och läskigaste hissen någonsin upp. Tittar på namnen, alla dörrar har namn utom en. Försöker få upp dörren. Försöker få upp dörren. Börjar bli orolig att det är fel dörr. Nämen? Öppnades den inte lite nu? Nej. Försöker få upp dörren. Ringer pappa i förtvivlan. "Dörren går inte upp? Ska det vara såhär svårt?" - "Nej, lirka bara ska du se att det går bra". Okej. Lirkelirkelirkelelirk. Dörren glider upp. "Shit funkade det?" Rowena = Skräckslagen min. I dörren står en tjej med morgonrock. "Vart ska ni?" "Ehm, till Stenlund." "Okej, det är inte här." Stänger dörren. Vi tittar förskräckt på varandra. Vi hade alltså stått i 20min och försökt få upp fel dörr. Jag dör i skam. Traskar trappan ner för att kolla om jag läst fel. Nej det stod Stenlund våning 3. Hmm.. Går alla våningar och kollar. Våning 4. Tack för den!!!

Bild som inte passar till text. Jag saknade bara drömmen....