Jag har försökt bli av med ytligheten, den stjälper mer än den hjälper. Jag är elak. Mot det motsatta könet främst. Så otroligt kritisk. För ingen duger. Jag är Veronica Maggio i Nöjd. Kompisar säger "Åh märker du inte att _____ gillar dig?". "Ehm jo, men hallå? Har ni sett håret?" Hans hår, det har tagit över hela personen. Jag ser bara håret, som tydligen är fult. Fult och överallt. Herregud, kan han inte kontrollera det eller? Har han ingen mamma som ser att det ser förjävligt ut? När var ens den där frisyren mode senast? Vem klipper honom? En eremit som inte hänger med i svängarna? Stackars pojke, trivs han verkligen i det där? Har han någon som ser? Nej. För det är inte alls fult, bara i mina ögon, mina kritiska, ytliga ögon. Ny kille. Kompisar säger "Åh märker du inte att _____ gillar dig?" "Ehm jo, men hallå? Har ni sett hur han skrattar?". Hans skratt. Herregud, du behöver inte öppna käften lika mycket som en häst. Jag är ingen tandläkare, jag tänker inte titta efter hål, och jag vill verkligen inte se vad du åt till frukost. Men hans skratt är väl helt normalt? Man måste väl få skratta som man behagar? Nej, inte för mig. Ytliga kritiska jag. Ny kille. Kompisar säger "Åh märker du inte att ____ gillar dig?" "Ehm jo, men hallå? Har ni sett hans kläder?" Hans kläder. Vart har han hittat de där kläderna? På en loppis eller? För jag kan inte minnas senast det var mode med den där tröjan. Han ser ju ut som en jerseyshore-wannabe. Vilken tjej vid sitt sinnes fulla bruk tycker en jerseyshore-wannabe ser bra ut? Nu spelar ju inte ens personligheten roll längre, nu är ju kläderna där, i vägen. "Hej, kan du ta av dig alla kläderna så jag kan se något annat än dina äckligt fula kläder?" "Javisst." Strippar.... Så står han där med silkeskallingar. "Skojade bara. Klä på dig igen, och fort som fan." Inte ens under lyckades han. Hej då... Men kläderna har väl inget med själva killen att göra? Svar nej. I min värld, svar ja. Ett stort jävla kritiskt ytligt rungande JA.

-

För om jag ska kunna falla, bli kär, bli förälskad. På riktigt, så måste jag väl klara av att se på pojken? Eller? Jag kanske borde vara blind. Då är det bara personligheten som kommer fram. Men nu är jag inte blind. Jag är klarsynt som en korp. Jag ser allt. Jag dömmer allt. "När du lär känna honom så kommer du inte tänka på det där ___ längre. Du måste ge honom en chans." För alla har vi väl brister? Något som inte är perfekt. Bristen hos mig kan vara mitt hår hos en kille medan det är skrattet hos en annan och kläderna hos den tredje. Vi tycker olika, vi ser olika. Det är att hitta den där person med den där bristen som vi faktiskt kan se förbi. För då, då har man hittat kärlek. På riktigt.

Skulle kunnat vara jag, längst ut till höger. Tänkandes; "Men herregud, ser hon inte vilka fula skor han har? Hur kan hon kyssa en kille med så fula skor? Är hon blind?"