The worrying kind
Ja jag vet, jag är väldigt överdrivet ängslig av mig. Det gör att jag aldrig kan göra något impulsivt. Och det gör också att jag har hypokondri. Och att jag verkligen inte klarar av meningen "Det löser sig". Tänk om det inte löser sig? Vad händer då? Jag tänker alltid ungefär tio steg i förväg, drar förhastade slutsatser och bestämmer mig oftast för det tryggaste alternativet om det inte känns riktigt rätt där nere i maggropen. Jag är tidspessimist och brukar nästan alltid infinna mig vid bestämd plats minst tio minuter före bestämd tid. Gäller det flyg, tåg eller bussresor vill jag nog helst vara där en timme innan. Överdrivet? Något.
Vad som fick mig att skriva om det här? Jag och Stig var och såg 127h igår på bio. Den mannen var inget av det jag är. Han var extremt impulsiv, tänkte säkert alltid "Det löser sig" och hade ju knappast någon sorts hypokondri. Hade det varit jag som satt fast i den där klyftan hade jag:
1. Gett upp försöket att ta mig lös efter 10min av total panikslitande-hysterisktgråtande-ångestattack-skrikermighes-försök att komma lös.
2. Blivit extremt paranoid att det var ett rovdjur bakom mig som skulle äta upp mig.
3. Blivit rädd för att få någon konstig sjukdom efter att jag kommit lös. (Om jag tog mig lös).
4. Varit rädd för att spy. (Jag är alltid rädd för att spy)
-
Vill bara konstatera att jag borde söka hjälp hos en psykolog. Så att alla vet så är jag fullt medveten om min mentala ostabilitet, jag försöker inte låtsas något annat!
Ganska skönt att inte sitta fast va?
Kommentarer
Trackback
