Min syster är lik min mamma. Nej, fel. Inte lik, hon ÄR min mamma. Trodde jag i alla fall. Hos mormor och morfar fanns en bild på min syster och en okänd mörkhårig tjej som jag länge undrade vem det var men var för rädd för att fråga. Men så till slut tog jag mod till mig. "Vem är hon bredvid min syster?" Mormor svarade. "Nej men det är inte din syster. Det är din mamma och din moster". Jaha. Nu föll polletten ner. Nu tändes glödlampan. Jag tyckte väl att bilden såg lite väl gammal ut för att kunna vara en på min syster. Det är läskigt. Hur lika de var. För nu, i dagsläget är de inte så lika. För i dag så är det många som säger till mig att jag är lik mamma. Men de har fel, så fel som man kan ha. För jag är en exakt kopia av min pappa. Okej, okej jag ger mig. Kanske inte utseendemässigt. Men insidan, generna. Åh herregud så lik.

Vi har alltid varit tajta. Min syster har alltid tagit hand om mig, skyddat mig. Hon läste böcker för mig när vi var små. Hon torkade bort mitt snor på dagis så jag inte skulle skämma ut mig. Hon fanns där på skolgården ifall jag behövde henne. Hon hjälpte mig med läxor om det behövdes. Hon gav mig kläder som hon vuxit ur. Hon köpte alltid något till mig när hon varit på stan. Hon tänkte alltid på mig först. Sig själv sen. När det bara fanns en stickersbok i affären kvar köpte hon den till mig, inte till sig själv. När jag tappade bort baddräkten hjälpte hon mig leta den. När jag tjurade för jag aldrig vann läxade hon upp mig för att jag var otacksam, jag kom ju faktiskt tvåa. När jag mådde illa satt hon där bredvid för att finnas där ifall jag skulle spy. När jag inte visste hur man bäddade sängen gjorde hon det åt mig. Utan att klaga, utan att skämmas över mig. Alltid stark, alltid där. Alltid full av kärlek, till mig.

Det är svårt att veta ifall jag ger lika mycket till henne som hon ger mig. För jag kommer nog aldrig bli lika bra som hon. Hon med hjärtat av guld. Men jag vill bara att du ska veta älskade systeryster, att jag gör allt för min syster.