I kväll har jag pratat mycket om framtiden med mamma. Mycket om vad jag skulle passa som, eller mycket om vad jag skulle kunna tänka mig göra till hösten. Det är mycket hösten, mycket framtiden, inte så mycket nu. I mitt huvud är det mycket "Jag vet inte". Mycket leverpastej över tillvaron. För er som har märkt det nya ordet leverpastej i meningar det egentligen inte passar in i så kan jag förklara att det betyder att man inte riktigt vet, att det är blankt. Leverpastej. Mina uppdateringar andas leverpastej. Mitt liv andas leverpastej. Jag känner mig ganska leverpastej. Inte deprimerad eller nere, bara leverpastej. Ganska obehaglig känsla. Jag försöker hitta inspiration. Jag försöker hitta något jag vill göra. Jag vill ha hjälp. Jag vill hitta något att brinna för, om det så bara vore för en dag. Men jag tror att det inte kommer komma så långt så länge jag är här, som nu. Jag tror jag måste röra på mig. Som Maskinen. Dom flyger alltid till en ny stad för att hitta ny inspiration för en ny skiva eller liknande. Ny miljö, nya möjligheter. Men jag är för mycket prat och för lite action. Hur många har inte hört mig uttala meningen; "Jag ska utomlands." Alla, eller hur? Ja. Jag säger det jämt. Men här sitter jag. På samma ställe som i går, i förrgår, för tre dagar sedan, förra veckan och för 19 år sen. Jag tror jag ska sluta panika och bara låta det va. Tills det kommer till mig. Så får jag ta tag i att komma på vad jag tycker är kul här hemma. Kanske söka jobb? Låter som lite bättre än leverpastej tycker jag.