När jag var liten, väldigt liten, och gick på sexårs. Då skulle vi bygga om vår förskola så vi var tvungna att flytta. Det enda stället vi fick plats på var en annan skola. Jag har glömt bort vad den hette. Men det låg mycket längre bort och jag var tvungen att åka bil varje morgon. Jag tyckte det skulle bli kul att gå på en större skola med andra barn. Det tyckte inte så många andra. För de andra barnen var nämligen utvecklingsstörda. De hade downsyndrom, de satt i rullstol, och de hade alla någon sorts social handikapp. Vad jag minns så brydde detta mig inte det minsta. De var ju människor de med. Men många av mina klasskamrater var helt förstörda. De vägrade äta lunch i matsalen och de grät nästan varje dag. För de var rädda för de andra barnen. Visst, de var barn och de visste inte bättre. Men det som stör mig otroligt mycket idag, är att förskolefröknarna tolererade det här beteendet hos deras egna elever. Vad fick dem att tycka att det var helt okej att låta eleverna sitta i klassrummet för att äta lunch för att de helt obefogat var rädd för de andra barnen. Vad i hela friden hände där? Kunde de inte bara förklara att de hade fötts med en sjukdom och att det inte alls var något att vara rädd för. De kunde inte smitta och de var INTE FARLIGA.