Ja, jag hade nog helt rätt om det där med att jag sov förbannat skönt tisdagnatt. Jag sov tolv timmar i sträck. Det är länge för att vara jag! Men sen i torsdags så kom ångesten tillbaka igen. Oväntat som ett slag rakt i magen, nästan så man tappar andan. Det är ingen dålig ångest jag pratar om. Mer en bra och peppande ångest. Jag kan ju tillägga att ordet ångest har blivit bannat ur mitt vokabulär av mina föräldrar. För det är den enda jag pratar om. Min ångest. Kan livet ta en kort andningspaus snart? Det jag presterar just nu är över min förmåga. Snart kommer jag falla ihop av matthet och bara ligga i fosterställning och skaka. Sen kommer jag ta tag i livet igen. Jag skulle bara behöva en andningspaus, en stund att falla ihop och skaka.