Supertaggad på utgång var jag. Ungefär till fem minuter innan jag skulle åka iväg till förfesten. Då totalvägrade min tagg att starta upp igen. Istället blev det godisätande med skämskudden och melodifestivalens andra chans. Första gången i år som jag sett på den där pinsamma tävlingen. Det är så mycket snack hit och dit om det där. Man ska hata hit och dit och man ska älska hit och dit. Jag tycker inte så jävla mycket om melodifestivalen. Förutom att det är ett program för alla musiker i Sverige utom de som faktiskt kan kalla sig för musiker. En grej som kan vara väldigt underhållande med det där programmet som det snackas så mycket om, är att det alltid finns så extremt mycket att kritisera. Och det vet vi ju allihopa nu vid det här laget att vi i familjen kritikerklubben älskar. Vi har gått på högvarv hela kvällen. "Hur tänkte hon där?" och "Får man verkligen visa sig i tv sådär?". Ja, jag tror faktiskt att hela svenska folket hade gillat vår jargong. Vi skulle ha gjort en livesänd podcast. Den skulle ha havererat för alldeles för många lyssnade samtidigt och vi skulle nu varit kända under namnet Familjen Kritikerklubben. Imorgon skulle det vara en fet artikel på aftonbladets första sida om hur vi kom från ingenstans och tog hela svenska folkets röst och gjorde den hörd. Sen skulle vi aldrig mer behöva genomlida melodifestivalen. Så mycket tycker jag om melodifestivalen, inte speciellt mycket.