Okej. . . Så nu tänkte jag skriva ett väldigt ärligt inlägg här, som eventuellt kommer låta väldigt elakt. Inte eventuellt. Det kommer låta elakt. Men snälla hata mig inte.
-
Ni vet när man lär känna en ny människa? Och det verkar sjukt bra i början. Ni kommer överens och har roligt och det känns liksom som att det här kan vara en riktigt vän? Mm precis. Så sen börjar den här nya bekantskapet att höra av sig väldigt ofta. Säg, tio gånger om dagen. Sen upptäcker man att man själv börjar störa sig väldigt mycket på det. Man hittar på ursäkter så att man inte kan träffas och man, ja, börjar ta längre och längre tid på sig att svara. Försöker göra så att den andra personer typ fattar utan att man ska måsta säga det rakt ut. "Jag vill inte umgås med dig längre!". Lite fegt kanske. Sen så kommer samvetet in och man börjar tycka att, fan vad elak jag är, så hemsk är ju inte den här personen, jag säger ja nästa gång. Så tar det tio minuter så kommer det en fråga om vi inte ska hänga. Okej då. Så ses ni. Och då händer det. Man känner hur allt i hela kroppen bara kryper och man vill verkligen bara därifrån, allt personen säger låter så sjukt jävla irriterande och all empati och mänsklig ödmjukhet man besitter bara rinner ifrån en och man blir den största bitchen på jorden. Vet ni vad jag menar? Det här har hänt mig. Och nu finns det inget jag kan göra. Varje gång jag träffar den här personen så liksom kokar jag. Det gör fysiskt ont att måsta se personen i ögonen och svara på tilltal och bara vara allmänt trevlig. Varför? Jag känner mig så sjukt elak. Sen blir det ju inte mindre jobbigt av att personen i fråga absolut inte fattar någonting alls och tror att jag har pms eller bara är nere. Det enda jag vill är att typ skrika "MEN DET ÄR JU DU DITT JÄVLA PUCKO SOM GÖR ATT JAG ÄR SÅ HÄR OTREVLIG". Jag vill umgås med dom andra som är där och jag vill skratta och trivas men det går inte för personen i fråga är ju där också, och liksom bara är irriterande. I alla avseenden. Fyfan, hatar mig själv när jag blir så här. Varför kan man inte bara vara ärlig? Jag skulle vilja säga; Jag klarar inte av att umgås med dig längre, sluta försök få mig på bättre humör och rör mig för fan inte. Det är okej att du är här för det kan inte jag styra men sluta sprida runt till alla att jag är på dåligt humör när det är du som är orsaken. Jag vaknar varje morgon och är på riktigt bra humör och sen ser jag dig och allt blir bara så jävla jobbigt. Hejdå!
-
Jag förespråkar alltid ärlighet men ibland är det bara så brutalt och så ologiskt att det kanske är snällare att bara låtsas att man är konstant på dåligt humör? Jag vet inte.. Tycker illa om mig själv för det här men jag måste få utlopp någonstans. Förlåt!
